H.K.H. Prins Daniels invigningstal vid Riksföreningen för skolsköterskors kongress

“Det var skolsköterskan som såg mig först, jag var ju där varje dag. Med tiden växte det fram en slags relation, en kontakt till henne, en trygghet”.

Så här berättar Johanna, en av dem som intervjuats i Barnombudsmannens rapport om våld i nära relationer.Tack vare att elevhälsan fångade upp den här tjejen så kunde hennes liv ta en ny vändning.

Det Johanna var med om ska inget barn behöva uppleva.

Men det stöd hon fick hos elevhälsan – det önskar man att alla barn kunde få.

Kära skolsköterskor,

Ni är en väldigt viktig yrkeskår. Inte bara för Sveriges barn och ungdomar. Utan för hela det svenska samhället.

Ni tar emot våra barn. Ni finns där.

Ni mäter, väger och ger vaccinationer.

Ni plåstrar om skrubbade knän och inte sällan ger ni lindring för ömma och stukade själar.

Ni är rådgivare och vägvisare. Och ni ser barn som kanske annars aldrig möter en blick. Barn som är ensamma, som ingen riktigt tar ansvar för, barn som inte är trygga. Barn som Johanna.

Tänk om vi alla, ja hela samhället, kunde anstränga oss lite mer för att se vår omgivning, att möta en blick med ett leende, ett hej, ”jag ser dig”. Sverige blir så mycket bättre när vi ser varandra i ögonen och inte över axeln.

I skollagen står det, ”Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.”

Ni skolsköterskor ska alltså hjälpa Sveriges elever både att må bra och att klara skolan. Det kan ju låta som ett dubbelt uppdrag. Men jag tror att ni härinne vet bättre än de flesta att de här två sakerna inte går att separera från varandra. Hälsa och utbildning hänger ihop.

Jag vet inte hur många av er som känner till projektet Scapis? För er som inte gör det så vill jag gärna berätta om det. Scapis står för Swedish CardioPulmonary bioImage Study.

Det är Sveriges största forskningsstudie om hjärt-, kärl- och lungsjukdom. En riksomfattande studie med 30 000 deltagare som görs gemensamt av de sex universitetssjukhusen. Den kommer att bli en unik kunskapsbank för forskare världen över som försöker ta reda på varför sjukdomar som stroke, KOL, plötsligt hjärtstopp och hjärtinfarkt uppstår, varför vissa får dem och andra inte och hur man kan förhindra att de uppstår.

Pilotstudien gjordes faktiskt här i Göteborg. Och redan i den kunde man se stora hälsoskillnader mellan stadsdelar med stark respektive svag socioekonomisk situation.

Vi kan ta ett exempel. Ungefär en mil från den här mässhallen i sydvästlig riktning ligger Älvsborg. En relativt resursstark stadsdel. Om du är en 50-årig man som kommer därifrån, då kan du statistiskt sett räkna med att leva tills du är 83 år gammal.

Kommer du däremot ifrån en förort lika långt härifrån men i motsatt riktning och betydligt fattigare – ja, då beräknas du bara leva till drygt 75 års ålder.

Vi talar alltså om ett geografiskt avstånd på ungefär två mil. Men en skillnad i livslängd på 7 till 8 år. Det är många jular och födelsedagar med barnbarnen.

Och det här mönstret gäller förstås inte bara de här två stadsdelarna. Hjärtinfarkt, depression, stroke och KOL är dubbelt så vanligt förekommande i resurssvaga områden generellt som i resursstarka. Diabetes Typ 2 är hela tre gånger så vanligt.

Vi i Sverige har mycket att vara stolta över. Men den ojämlika folkhälsan är inte en av de sakerna. Och det är djupt oroande att skillnaderna ser ut att öka i stället för att minska.

Vissa inom sjukvården säger att det kommer att bli svårt, för att inte säga omöjligt, för sjukvården att vårda alla som kommer att ha livsstilsrelaterade sjukdomar i framtiden om det fortsätter såhär. Och det är hög tid att skifta fokus, och att gå ifrån att laga det som redan är trasigt och se till att det inte går sönder från början. Det vill säga att arbeta mer preventivt! Och vad kan då vara viktigare än att börja med våra barn? Jag undrar vad som skulle hända med den fysiska och psykiska hälsan om alla barn fick röra sig 60 minuter varje dag i skolan! Skolan är ju för övrigt den enda plats där alla barn måste vara.

Det här är inga lätta frågor. Det finns inga snabba lösningar. Men är det inte dags att vi börjar röra oss i riktning mot ett samhälle som hänger ihop bättre, som erbjuder mer gemenskap och trygghet och där varje barn, oavsett bakgrund, ska få de bästa möjliga livschanserna? Där känns hälsa som något väldigt centralt.

För min hustru och mig är det självklart att engagera oss i barns och ungas hälsa. Vi har bland annat tagit initiativ till något som heter Generation PEP, GEN-PEP. Det handlar om att samla alla goda krafter i samhället i en gemensam strävan mot att alla barn i vårt land ska ges möjlighet och vilja leva ett aktivt och hälsosamt liv. Skolan är givetvis en plats där vi vill vara med och stötta och göra skillnad om vi kan.

Ja, ni skolsköterskor är otroligt viktiga. Ni har en stor uppgift. Och vi är många som är tacksamma för hur ni tar er an den.

Jag förstår att ni ofta utsätts för svåra och utmanande situationer, men det är i dem, och där och då, som ert engagemang, er omtanke och ert mod, ja, det där som en gång gjorde att ni valde den här yrkesbanan, kommer så väl till pass.

Jag vill säga det igen: barnen, ungdomarna och det svenska samhället behöver er! I dag, i morgon och framöver.

Tack, och lycka till med er konferens.